Det går i vågor

Jag var på massage/healing igår framåt kvällningen, efter en lång dag av sjukgymnastik, biblioteksärende och mellanlandning hos en vän. En stor trötthet i mig med en evig ångest pockande i bakgrunden. En ångest jag försöker distrahera mig från genom att hålla igång, sysselsätta mig, röra på mig.
Det kan antingen bära eller brista.
Antingen är sysselsättningen och distraheringen bra för mig och ångesten försvinner, eller så blir det kaos vid dagens slut och allt bara exploderar inuti mig medan livet runt omkring saktar ner och går och lägger sig.

Jag har tänkt länge att massage/healing skulle vara bra för mig. Gick ju till den här kvinnan en hel del förra hösten. Det häftiga är att utöver att det gör mig så gott med beröring och att bli omhändertagen, så får hon även upp bilder och små vägledningar i huvudet ibland, under healingen, när hon öppnar upp sig.

På senaste har jag tänkt så mycket på mormor och morfar, som är döda båda två.
Jag har inte tänkt på det här sättet innan, men plötsligt har jag insett hur borta de är båda två och att jag inte fått lära känna dem på riktigt medan jag varit vuxen. Vi har aldrig fått ha riktiga samtal.
Det gör mig så ledsen och det har liksom poppat upp en stor sorg inuti mig som inte funnits där tidigare. Jag kände dem inte så bra så jag har inte riktigt vetat vad jag skulle saknat tidigare, det har mest känts tråkigt att de är borta. Men nu har jag börjat känna en samhörighet med dem (framför allt med morfar som försvann för rätt längesedan) och jag inser hur mycket jag missat som aldrig kommer komma tillbaka.

Så, när denna massörska berättade för mig igår att hon fick upp en bild i huvet när hon utförde healing på mig. En bild som visade vågor på ett hav, ganska fridfulla vågor som regelbundet avlöste varandra, då valde jag att tolka det som att någon ville säga mig något.
Hon fick även känning i sin mage och frågade om jag har problem med magen.
Jag berättade att jag just nu går omkring med massa ångest som sliter sönder mig inifrån och den känns i magen.
Först frågade hon om jag brukar lyssna på ljud från havet i avslappningssyfte. Det gör jag inte och jag funderade på om det kanske skulle vara bra. Jag har feta problem med sömnen, så det kan ju vara värt att prova.
Men när jag satte mig i bilen och skulle köra hem så visste jag direkt hur jag tolkade vågorna.
Jag ser den som ett budskap till mig, från någon som har ögonen på mig, somewhere - somehow. Någon som säger att; Ida, det går i vågor.
Jag glömmer det hela tiden och begraver mig i skiten, den bryter ner mig. Men jag kan inte ta mig ur det förrän jag plötsligt kommer på att det går upp och ner, upp och ner.

Det går i vågor, det stämmer och jag tänker behålla de orden som en påminnelse, hur verkligt eller overkligt det än är.
Kanske skulle jag tom må bra av att sätta ner mig ner och rita ner min egen tolkning av bilden. Det har ju känts bra förr.

Var bara tvungen att skriva av mig lite här.
Det är mycket som händer just nu och jag kan inte riktigt hantera det. Det är tufft helt enkelt och jag mår inte så bra. Men jag försöker i alla fall.
Om jag bara fick sova ordentligt. Slippa alla jobbiga drömmar och slippa vakna hela tiden. Då skulle det kännas bättre.

Frigiven.