Styrkan i att bli förbannad

Quasimodo

Vad säger du om att bära all världens tyngd på dina axlar.

Vad säger du om att hata sig själv.

Vad säger du om att känna ansvar för allt som går åt helvete runt omkring dig utan att något av det egentligen har med dig att göra.

Vad säger du om att känna skuld för att leva. Känna dåligt samvete för att du finns i andras närhet. Vad säger du om att känna att världen är bättre utan dig och att mörkret i ensamheten är den enda platsen. 

En ensamhet som lockar mer än gemenskap, för ensamheten innebär att ingen annan kan påverka hur du känner och det finns ingen du kan störa med din närvaro.

Jag har gråtit och ångesten har ägt mig i flera tunga veckor nu.

Tankarna har virvlat och jag har föraktat mig själv och mitt liv. Varit trött på att känna ständig trötthet och bara sett en evighet av utbrändhet i resten av mitt liv.

Inget ljus.

Jag var övertygad, på grund av att jag övertygat mig själv, om att ingen förtjänade att ha en sån som mig runt sig.

Jag var övertygad om att jag, i hela mitt liv, haft energi att lura människor att jag är en trevlig, snäll och härlig människa. Men att när energin försvann ner i utbrändheten så fanns bara mitt verkliga jag kvar.

Så, jag försökte övertala min pojkvän att inse sitt eget bästa och fatta att han borde hitta någon bättre än mig. Att det finns så många bättre. Att han blivit kär innan och kan bli kär på nytt igen.

I någon som kunde förgylla hans liv med glädje och friskhet och ge honom allt det fina han förtjänar. Allt utom det här ständigt återkommande mörkret.

Jag har varit fångad igen, i tankarna, känslorna, ångesten och allt som inte är verklighet men som på nåt konstigt jävla vänster ändå lyckas bli det.

Så många gånger min psykolog sagt att jag måste "ställa mig brevid" ångesten, känslorna, tankarna. Se dem för vad de är och förstå att de inte är verkliga. Att jag skapar dem och att de inte finns någon annanstans än i mig.

Men jag förlorade - igen.

Den mörka sidan av livet vann - igen.

Tills idag.

Det har hänt bra saker idag. Men grejen är att; det var jag som fick dem att hända. 

Saker händer väl inte bara, även om man ofta tänker så.

I vilket fall så gick dagen och när den nästan gått förbi helt bestämde jag mig för att ta en promenad och göra den sällskap sista biten.

Ett tvångsbehov av att lyssna på Lifehouse for över mig och jag drog på No Name Face-skivan som jag så ofta lyssnat på i Oslo. 

När jag var trött på saker.

När jag hade blivit behandlad som skit och ville sluta bry mig.

När jag gick omkring på gator i ensamma kvällar och tyckte att livet verkligen kunde vara bättre.

Eller, när jag bara ville lyssna på bra musik.

Det här är taget ur låten Quasimodo, videon är länkad under.

There goes my pain 
There goes my chains 
Did you see them falling 
Because this feeling 
There has no meaning 
There goes the world 
Off of my shoulders 
There goes the world 
Off of my back 

You can't change me 
You can't break me 

There goes the world 
Off of my shoulders 
There goes the world 
Off of my back

There it goes 

Känner ni känslan? Lyssna på texten, blunda. Känner ni?

Vet ni vad jag kände?

Jag kände en ilska över att världen och livet är ett sånt jävla orättvist skit ibland!

Att saker inte borde vara som de är alla gånger och den här gånger så förtjänar jag fanimig bättre!

DET ÄR INTE MITT FEL!

Jag är inte så jävla fel så att jag förtjänar att må såhär mer! Ingen gör det!

There goes my pain 

There goes my chains 

Skakar på axlarna och regnet studsar mot mitt ansikte
Did you see them falling 

Din jävla ångest, du äger inte mig, fatta det!
Because this feeling 
There has no meaning 

There goes the world 
Off of my shoulders 

Skakar på axlarna en gång till

There goes the world 
Off of my back 
Känner hur skiten faller av mig
You can't change me 
You can't break me 
Nej det kan du inte, inget ska tro att det kan bryta ner mig, jag tänker ALLTID vinna och ALDRIG sluta slåss, fatta det!
There goes the world 
Off of my shoulders 

Fokuserar blicken stenhårt framför mig och skriker med i texten
There goes the world 
Off of my back

There it goes

Ja.

Hålla kvar känslan.

Vet ni vem jag är?

Jag är hon som aldrig ger sig.

Jag är hon som kan vara så jävla trött så jag nästan spyr men jag slutar ändå aldrig springa.

Jag är hon som aldrig slutar kämpa, hur låga oddsen än är. 

Jag är hon som aldrig sluta skrika uppmuntrande och peppande ord till mina lagkamrater, hur mycket vi än ligger under med.

Jag slutar ALDRIG kämpa. ALDRIG!

Det är den jag är.

Och idag blev jag förbannad och insåg detta.

Ja må ha varit förstörd i flera veckor nu. År. Ja må ha gråtit och ja må ha försökt förstöra allt som är mig kärt. Jag må ha tappat orken.

Men ikväll fick jag nog, för den här gången.

Ikväll blev jag förbannad på hela det här skitsammanhanget. På sjukdomen som aldrig släpper taget. Som vill fortsätta förstöra, hålla kvar i mörkret. 

Denna nya känslan tänker jag hålla kvar, den är min drivkraft. Det är den orken ska läggas på, den som ska försörjas, den som ska hjälpa mig vinna. För i den här situationen är det fanimig bättre att vara förbannad än ledsen och sårbar.

Ilskan han drivit mig och fått mig att kämpa förr och nu tänker jag använda den igen. När jag äntligen har energi till det.

Fan ta dig äckelångest, jag hatar dig och du ska inte få mig att tro att du är en del av mig. Off of my shoulders.

There it goes.

Frigiven.