Fredagsfilosofi

Fredag den 30 januari 2014

Det slog mig plötsligt.

Det finns så många känslor. Så många av olika slag som framkallas i olika händelser och skeenden och situationer.

En människa kommer aldrig uppleva alla olika känslor som finns i beredskap inom den.

När jag t ex kollar en serie så kommer jag på mig själv med att sympatisera olika mycket med olika karaktärer. Såklart.

Jag sympatiserar med dem jag kan koppla mitt egna liv och mina egna erfarenheter till. Hade jag inte upplevt något liknande så hade jag aldrig kunnat sympatisera med dem.

Det är vackert med sympati, men det skapar även en känsla av att man själv går igenom det där igen, det som var fint, härligt eller jobbigt och sorgligt.

Man känner så många känslor om och om igen, utan att man själv hamnat i samma situation om igen, bara genom att se någon annan göra det.

En människa som aldrig upplevt hjärtesorg lider inte i närheten av lika mycket med personer som får hjärtat krossat, som de personer som upplevt det själva.

Fy fan så jobbigt.

Sympati i all ära, men ibland önskar man att man led klart den gången man råkade ut för skiten själv, istället för att påminnas om hur det kändes varje gång någon annan i ens närhet eller dataskärm råkar ut för elände.

Visst blir man försiktigare och kanske mer omtänksam gentemot andra efter att ha upplevt små som stora trauman. Men man blir också avskräckt själv.

Hur tar man sig tillbaka till före-känslan igen?  

Före oron.

Hur vågar man igen?

Var tar rädslan slut egentligen?

Visst visste man att det kunde hända jobbiga saker, innan man upplevt dem själv, men då var medkänslan inte nåbar på samma sett. Sannolikheten gick inte ens att beräkna för det fanns inga odds. Det fanns bara där och då, här och nu, och inget bakomliggande nederlag att jämföra med.

Jag önskar det vore så enkelt som att rensa hårddisken.

Jajaja, jag vet att man formas av sina erfarenheter och att det är det som livet och att bli vuxen innebär.

Men vissa erfarenheter tar faktiskt mer än de ger. Och dem hade jag gott kunnat vara utan.

De må ha gjort mig till någon annan än den jag var och de gjorde mig säkert till en ”visare” person i viss mån (även om jag personligen tycker att mina värderingar och min moral gentemot mina medmänniskor redan var tillräckligt bra som den var).

Men, vissa erfarenheter gjorde mig definitivt mig inte gladare, tryggare eller modigare.

De gjorde mig mest illa.

Och jag får kämpa med att övervinna dem, var enda jävla eviga dag.

Så mycket gav de mig.

Frigiven.