R.I.P Godisgrisen

Choklad är inte menat att finnas i mitt liv.
Jag har inte ätit godis sedan nyår pga att jag blir helt galen efter socker och inte kan hantera intaget.
Men i helgen som var, var Erik i Tyskland med jobbet och kom hem med, till min stora glädje, enorma mängder MILKA-choklad (så sjukt jäkla gott); en av varje sort han hittade, både bar och kaker.

Jag har sedan i måndags käkat en varje dag (frossat alltså) och tänkt att när de är slut så blir det inget godis förrän i påsk! Nöjd med denna "kompromiss" har jag njutit och ätit och ätit och njutit.

Men, sedan i måndags har jag sovit sämre och sämre och inatt drömde jag sjuka drömmar HELA natten!
Om spökerier, som i och för sig till en början bara var spännande, men i slutändan skrämde skiten ur mig eftersom min från början avslappnade reaktion irriterade spöket till den grad att den ville döda mig.
Den osynliga anden började ta över min kropp, dra upp mig i luften, släpa mig hit och dit och jag kunde fanimig inte yttra ett ljud.
Jag försökte skrika på hjälp men rösten försvann så fort den tog tag i mig!

Detta är vad socker gör med mig.
Utöver gaser, uppblåst mage och enormt och okontrollerbart sockersug får jag alltså även feta sömnproblem och galna drömmar som gör att jag vaknar tröttare än jag la mig.

Med stor sorg får jag erkänna att Godisgrisens tid är förbi.
Jag föreslår en tyst minut...

Jag vet att ni där ute, framförallt kvinnsen världen över, vet hur det är (framförallt under vissa dagar i månaden) att verkligen behöva den där chokladen. Den blir som en bästa vän.
Må du vila i frid och komma till Nagiala där gräset är grönt och himlen är blå och chokladen aldrig tar slut och inte ger den minsta mardröm och ett extra kilo eller två på magen räknas som en merit.

Ack.

Frigiven.