Ja kära nån, vilken vecka. Jag fattar inte hur jag har orkat med allt, även om det väger över att jag är väldigt nöjd över att faktiskt ha fixat resor fram och tillbaka till Borås, flyttstädning i Eriks gamla lägenhet. Långa promenader, donande och inte en lugn stund, för att sen jobb här hemma fredagkväll och dubbelpass igår, lördag.
Det är inte klokt.
Jag MÅSTE behålla perspektivet och får inte glömma hur omöjligt det hade varit att göra allt det här för bara ett halvt år sedan.
Gör jag inte det kommer jag börja lägga värdering i det jag gör igen, känna otillräcklighet och vara besviken för att jag inte orkar ännu mera, eller besviken över tröttheten som kommer efter.
Idag förstår jag hur mycket min kropp behöver vila. Den sov 12 timmar inatt - utan minsta uppehåll. Det hör verkligen till ovanligheten kan jag säga.
Men då är det också viktigt att tänka på att jag inte bara är väldigt trött för att jag jobbat mycket utan att jag faktiskt har en sjukdom med mig också, utbrändheten, som gör att det inte räcker med att sova ut en natt och vila en dag, utan att det är dags att sakta ner nu och låta återhämtningen ta den tid den behöver.
Och att det måste vara viktigare än allt- Än jobb och pengar, än umgänge, än flyttpackning och småfix, än ångest över utebliven motion och chokladfrosseri.
Acceptera att saker helt enkelt får lösa sig och att det är OK att vara passiv när man verkligen måste.
Läget just nu är annars ganska bra. Jag längtar tills jag flyttar nästa helg och att vara hemma här just nu känns lite som att stå och stampa.
Kroppen känns äntligen som att den svarar igen, fysiskt. Jag orkar rätt mycket och jag har haft en bra sömnperiod nu några veckor då jag kunnat återhämta mig efter ansträngning.
Det var skönt att inse hur mycket socker påverkar mina sömnproblem och i ärlighetens namn känns det också skönt att få ännu en anledning till att undvika sötsaker.
Utan konkreta anledningen så tycker jag det är svårt att motivera mig själv till att inte frossa, även om jag vet att jag får ångest över det och går jättelätt upp i vikt.
Jag mår bättre och är gladare när jag undviker socker, det vet jag ju. Men beroendet blir så starkt så det är svårt att vara utan.
Och som sagt; så länge jag får sova är jag inte särskilt orolig för min fysiska form, och än så länge går det bra!
Psykiskt är det lite värre tror jag.
Eller, det är ju inte kaos med ångest hela tiden, men sedan min dipp i julas har jag haft väldigt svårt att hitta tillbaka till den där inre tryggheten jag börjat bygga upp.
Självkänslan är inte bra just nu och jag tror att allt det osäkra i flytten och att bo ihop med killen för första gången gör mig orolig och lite rädd.
Rädd för att det ska skita sig, rädd för mina dåliga sidor, rädd för att inte få tillräckligt med egentid, rädd för att få för mycket egentid.
Rädd för allt kan man väl egentligen säga.
Jag vet att det är mentalt och att det är självkänslan som tryter.
Jag föraktar och hatar den svartsjuka sidan av mig men tycks inte kunna kontrollera den. Än.
Det SKA gå, jag ger mig inte. Men jag oroar mig för vad som kan gå snett på vägen.
Hur blir man av med den? Hur litar man på någon annan helt och fullt ut? Hur bestämmer man sig för att känna tillit och sen hålla fast vid det?
Jag har inte lyckats knäcka den nöten. Men om nån har något bra tips, så snälla, outa det i så fall, för snart är jag desperat.
Min psykolog sa till mig:
- Ida, din dåliga självkänsla sitter inte i de sidor och egenskaper du gillar hos dig själv. Den sitter i de du ogillar. Du måste lära dig att älska ALLA delar av dig, framförallt de du föraktar och skäms för.
Så "enkelt" var det med den saken.
Jävligt sant dock.
Nu ska jag dricka te och varva mellan OS på tv:n och Ally McBeal på datorn.
Lugn och skön söndag.
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar