Satsa allt i döda lopp

Här halvligger jag i soffan.
Bredvid mig står en tom glasskål med lite dimmiga glassresten på kanterna. För var gång jag tittar på skålen får jag ännu lite ångest. Vad skulle jag trycka i mig det där för.
För att jag tycke lite synd om mig själv kanske.

Är hemma från jobbet idag. Innan jag vaknade i morse drömde jag att jag var tvungen att ringa och sjukskriva mig för att jag mådde så jäkla dåligt, och när jag vaknade mådde jag faktiskt riktigt tjuvens.
Har haft hosta från och till, kombinerat med halsont, feber, slem och snor, de senaste 4 veckorna, men dagens hosta var brutal. Den slutade aldrig, jag såg ut som en lila ballong i ansiktet och höll på att kräkas.
Kände att jag verkligen inte borde jobba med ville inte sätta nån i sticket.
Där stod jag alltså, hostade så jag inte kunde andas, var helt svullen, täppt och sönderslemmad i alla bihålor och undrade hur jag skulle överleva dagen och tänkte ÄNDÅ att det inte var OK att sjukanmäla sig så tätt inpå.
Då var klockan runt 06 och jag skulle vara på en skola/ett fritids klockan 07 (till 14.30).

Det är ganska konstigt, för igår hade jag ett telefonsamtal med min psykolog och då snackade vi om det här med mina höga krav på mig själv. Och att jag ställer höga krav även på andra, exempelvis min kille. Om han nu är sån att han gärna tar en bekväm väg hellre än en där man får kämpa och då kanske uppnår något man drömt om, så är jag en sådan som aldrig tar den bekväma vägen utan alltid ska satsa så stort.
Det kan väl i sig vara bra, men för min del så ligger det destruktivitet i bakgrunden; jag anser mig inte duga om jag inte alltid gör mitt allra bästa.
Psykologen säger att Erik och jag borde lära oss lite av varandra, att inget sätt alltid är bäst.

Så, det blev en prövning för mig idag att ringa och sjukskriva mig såpass tidigt, då också på ett ställe jag aldrig varit på.
Istället för att tänka att jag mådde skit och verkligen behövde vila tänkte jag på hur kass jag var som satte dem i sticket och att de kanske inte skulle tro på mig när jag säger att jag är sjuk.
Jag kände mig faktiskt som en lögnare. Konstigt nog.

Men det har alltid varit sådär; att jag lägger extra stor eloge i att ge allt i de situationer när det egentligen redan är kört.
Då kan jag lättare få erkänt för mig att det jag gav inte räckte till. Men jag riskerade samtidigt inte så mycket i det i och med att situationen redan var körd som det var.
Exempelvis så tror jag aldrig jag kämpar så mycket som när jag spelar fotboll och mitt lag ligger i underläge. Ju större siffror - desto mer kämpar jag. Särskilt när det är uppenbart att det inte går att ta igen.
Det är i såna situationer jag kammar hem glansen.

Och när jag jobbar är jag aldrig så lugn, effektiv och trygg som när någon annan är osäker och jag måste ta över ansvaret och styra upp situationen.
Men när jag jobbar med någon som redan har stenkoll, då ställer jag mig lite i skuggan.
Sen skulle jag inte säga att jag inte kämpar mycket när mitt fotbollslag leder eller ligger lika, för det gör jag absolut. Det är bara att den där vinnarskallen, krigarinstinkten inte vaknar i mig på samma sätt förrän jag ligger i underläge.

Jag vet inte om det handlar om att jag inte vågar vara bra förrän någon annan visar sig vara sämre, att jag är rädd för att gå upp i kamp med en likasinnad och känna mig underlägsen.
Vad fegt Ida. Usch.
Och jag är aldrig så hälsosam som när jag är sjuk! Alla huskurer, vitaminbooster och bra mat för att bli frisk så fort som möjligt.
Okej, nu började det här inlägget om min ångest över att jag tryckt i mig glass, men det var faktiskt ett undantag i en sådan här situation.

Jag önskar i alla fall att jag vågade spela högt och ta för mig även i situationer där andra är bra eller bättre än vad jag är. Att vara rädd för konkurrens kommer man ju ingen vart på.
Min kille kanske väljer den bekväma vägen för han är rädd för att misslyckas, men jag väljer att ta de hårdaste vägarna att köra sönder mig på istället. För att skapa en illusion om att jag minsann inte är rädd att ge allt.
Så ger jag allt i ett redan dött lopp istället.
Sån vill jag inte vara mer!

Skönt att skriva av sig om allt och inget. Det var längesen nu.
Nu ska jag lägga mig i badkaret och lyssna på hannah&amandas podcast och kurera mig!

Frigiven.