Jag vet att den finns, den är i Gullabo. Den är på Rhodos. Jag har upplevt den.
Här regnar det. Borås Borås, regnets stad. Skogarna som inger en liten känsla av trygghet genom att påminna om platsen där jag växte upp. Min plats. Stigarna jag vill följa, gräset jag vill känna mellan tårna och gläntorna som aldrig gör en ensam utan bara värmer.
Jag var i Grekland med mamma, pappa och min faster Catharina en vecka.
Min fina faster med downs syndrom, hon som var min första bästis.
Då var jag så liten och hon var stor, när vi satt i ett tält i trädgården och lekte med den trasiga telefonen. När vi spelade badminton och var på samma nivå. När hon skjutsade mig på sin coola trehjuling och vi skrattade åt ord med mening bara vi förstod.
Nu var jag den stora som tog hand om. Tröstade när det krävdes, talade på ett sätt som skulle få henne förstå och hjälpte med det hon inte behärskade helt på egen hand.
Det är konstigt hur saker kan förändras.
Men samtidigt så skrattade vi på samma sätt och hon gör mig så glad, fina Catharina.
Mamma satt tyst en stund och sa sedan hur hon såg bilden framför sig; av den unga tjejen som höll en liten nyfödd bäbis i famnen. Och hur det nu var den föredetta lillas armar som höll istället.
Tiden på Rhodos stannades upp, det gick inte att skynda mer. Alternativet till långsamt fanns inte och så hann tiden ifatt.Jobbpassen jag inte skulle tagit, sakerna som skulle struntats i att hinnas med, bråken och diskussionerna som aldrig borde skett, men likväl var tvungna att komma.
I fyra dagar härjade ångest och sorg, tills kärleken fanns i telefon och allt fick komma ut i ord och tårar.
Efter det infann sig lugn och beslutsamhet. Över att ta ett steg tillbaka.
Mamma jobbar 50% just nu. Hon mår bra och sa till sin bästa vän att; kanske borde jag gå upp till 75% i alla fall, jag känner mig ju så pigg!
Då svarade vännen:
- Kanske är att du känner dig så pigg just anledningen till att du inte ska gå upp till 75%.
Så är det för mig också och nu jag tänker på den konversationen varje dag.
Efter att ha landat i Gullabo en långhelg efter semesterveckan kände jag mig så hemma.
Jag hoppade in och jobbade i hemtjänsten några pass och påmindes om hur det kan kännas positivt att komma till jobbet, ha arbetskamrater man tycker om och att inte räkna ner minuterna tills man slutar för dagen.
När jag var yngre slogs jag mellan hur mycket jag älskar min lilla by där jag är uppväxt och tankarna på att jag inte borde bo där igen utan att ha åstadkommit något stort i mitt liv.
Som att komma tillbaka är ett tecken på misslyckande. Min prestationsångest och dåliga självkänsla har ägt mig så länge.
Men hur kan trygghet och kärlek till en plats vara ett tecken på misslyckande? Är det inte dumdristigt att febrilt leta efter en ny plats att trivas på när man hela tiden haft den optimala framför sig?
Jag kan inte flytta till Gullabo nu. Jag kan inte gå outbildad och ta ströjobb resten av livet. Jag säger inte att det är fel att ha det så men det är fel för mig.
Jag vill lära mig så mycket mer och få verktyg till att förändra och de ska jag skaffa mig.
Men varför ska jag gå omkring i andra städer och tänka på sätt och ideér som kan hjälpa till att hålla min barndomsplats vid liv, när det främsta sättet att göra det på är att faktiskt bo där.
Jag ser så mycket förutsättningar i Gullabo, både som plats på kartan, att jobba på och som hem.
Som idrottsplats och som rehabiliteringsplats för kropp och själv. Som aktivitets- och mötesplats för pensionärer.
Jag ska bli frisk, jag ska utbilda mig till äldrepedagog och kanske någon typ av sjukgymnast, jag ska skaffa mig massor av erfarenhet och sedan ska jag ta mitt driv och min målmedvetenhet och hjälpa till att hålla Gullabo vid liv.
Först ska jag bara hjälpa och peppa min kära pojkvän till att bli den bästa och främsta retrostereomöbelsnickare världen har skådat, för att sedan leta övergivna verkstäder i Gullaboskogarna som är ultimata för hans kall!
Jag är stolt över att vara från Gullabo och jag tänker vara stolt över att jag vill tillbaka till igen!
Fan vad skönt att tillåta mig själv att känna så.
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar