Japp, det gjorde jag och jag hade och har tills idag haft en sån förbannad ångest över det. Skammen har krypit i mig.
Jag har känt mig som en idiot, som någon som förstör för andra, en svikare, en som ljugit stort och som är svag.
Det handlar om att jag inte mår bra. Jag klarar inte mitt sommarjobb och jag har varit på väg in i väggen igen.
Förhoppningsvis har jag hunnit bromsa upp det nu och slipper det där tyngsta igen. Bara min önskan om sjukskrivning går igenom nästa vecka när jag ska till doktorn. Man vet ju aldrig i en ny stad med en ny läkare som aldrig träffat en tidigare.
Men, idag bestämde jag mig för att sluta oroa mig. Sluta känna skam och sluta tycka att jag är dålig.
Jag mår dåligt igen - Okej.
Gör jag det med flit? - Nej
Vad är viktigast just nu - Att prioritera mig själv och hamna på rätt sida igen.
Kan någon klandra mig för det? - Nej.
Sätter jag någon i en "jäkla situation" genom att det blivit såhär? - Ja, tyvärr kanske jag gör det.
Vad jag kan göra åt det? - Be om ursäkt och säga att jag är ledsen.
Har jag gjort det? - Ja!
Något gick fel, jag tappade greppet och ramlade tillbaka i gamla mönster.
De mönster jag tidigare använt mig av när jag tappat kontrollen.
Jag blev alkoholisten som hamnade framför vinglaset och inte lyckades stå emot.
Från och med denna veckan tänker jag nollställa mig, jag har redan börjat. Förutom allt det praktiska jag var tvungna att sköta om har jag funnit mig vid tanken på att jag är där igen.
Jag tänker fortsätta vara nollställd ett tag till, sen, när vi flyttar till Växjö, då ska jag börja om.
Jag ska se till att hälsan och rehabiliteringen ordnas först och främst.
Psykolog, läkare, stresshantering eller någon annan typ av grupp för människor i min situation.
SEN kommer jobb.
Räcker inte pengarna till får jag ta hjälpen mamma och pappa erbjuder mig. Jag har redan fått ta emot så mycket hjälp av dem nu så att jag slutat skämmas för det.
Ensam är inte stark. Det är så lätt att falla in i det, för mig. Jag tror att jag måste göra allt själv. Men till slut går det inte.
Nu har jag tvingats ta hjälp av mina föräldrar. Tvingats ta hjälp av Erik. Och det har gått bra.
Jag har fått stöd och fått ta del av visdomar från människor jag förut aldrig kunnat förutse att jag skulle ha en relation till idag. Och det känns bra. Tryggt.
Vad jag inte visste var att samtidigt som man tar emot hjälp från andra tar man även emot ett förtroende. Man inser att personer vill finnas där och med det kommer tilliten. Den där som jag aldrig vetat hur jag ska nå fram till och känna.
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar