Ida!

You've got to get yourself together. You've got stuck in a moment and now you can't get out of it

(OBS! Detta är ett äldre inlägg som inte haft modet att visa sig för omvärlden tidigare.)

Jag vet att jag är det.
Jag vet att jag gör det
och jag vet att det ligger och gnager, där under.
Ingen ser det.
Knappt jag heller.
I och för sig är jag medveten om vad jag blundar för.
Kanske är det den största anledningen till att jag faktiskt blundar.

Jag ska bort från allt snart.
Måste få avstånd.
Det avståndet som är omöjligt att få fem dagar av sju.
Jag lider inte.
Jag tänker inte.
Åtminstone inte jämt eller särskilt ofta.
Men de få tillfällen vi är ensamma och det som förut var vardag kommer upp.
När allt är som innan.
Då känns det så väldigt bra och lätt.
Men samtidigt jobbigt som fan efteråt.

Jag hatar att engagera mig i personer.
Jag hatar när jag tar folk till mig och inte kan tvinga bort dem.
Och jag hatar ännu mer när när responsen jag tidigare tagit för given inte längre kommer självmant.

Jag tänker inte sträcka mig efter något förflutet.
Jag önskar bara att det fanns ett nue som matchar min eftersträvan.
När jag nu tjuvlöper ifrån det som är mig i hälarna lämnar jag det antaligen bakom mig för alltid.
För, hur tar man vara på en relation som varierat mellan vänskap och någon slags kärlek när kärleken redan svikit, förstört och sårat?
Hur beter man sig för att behålla den vänskapen när den inte längre finns där lika naturligt och spontant som den gjorde innan den kombinerades.
Hur anstränger man sig för att behålla kontakten med en person som betyder så mycket, utan att bli för berörd själv?
Eller verka för angelägen?
Hur visar man en sorts kärlek för en person som man just förlåtit för att ha brutit ned en med en annan.
Utan att förvirra varken sig själv eller personen i fråga.

Det är så lätt att en kram betyder så mycket mer än vad den egentligen borde.
Av misstag eller omedvetet.
Det är så lätt att få fel uppfattning av både sina egna och andras handlingar.
Särskilt när man vet att någonting finns och ligger i luften.
Bara i fel mängd.
Även om det är skillnad på känslor och känslor så är likheten faktiskt slående.
Och att det krävs nederlag för att identifiera sanningen - det svider.

Det är så lätt att springa runt och skratta, vara barnslig.
Man är mycket mindre sårbar när man inte tar saker och ting på allvar.
Även om det värsta är att våra allvarliga sidor var det vi hade när vi hade mest.


Frigiven.