Ikväll har det varit födelsedagsfest för Oskar föredetta 20, numera 21 år.
Väldigt trevligt faktiskt.

Småkivs.
Serious talks.
Skrattsalvor.
Dans.
Nya människor.
Mycket promenader.

Väldigt mycket av väldigt mycket och jag har faktiskt haft väldigt roligt trots både det ena och det andra.

Ibland vet man inte riktigt vad man ska säga eller hur man ska handla för att få situationer att utvecklas till det bästa.
Men jag tror att den mest givande lösningen är att bara låta slutet bli som det är menat att vara - låta tiden ha sin gång och avgöra vad som är rätt och fel.
Det brukar lösa sig till det bästa då.
På ont och gott.

Känslor förstör så mycket.
Framförallt vänskap.
Mellan båda parter - tjej till tjej, kille till kille, kille till tjej, tjej till kille.
Det är egentligen konstigt att det blir sådär, för, vänskap är egentligen det viktigaste av allt.
Kärlek kommer och går. (Mestadels går för min del men vafan..)
Man ska alltid prioritera sina vänner, det är dem man för alltid behöver ha med sig.
Men vad händer om man får känslor för en sådan då?
Man får olika råd hit och dit och tillslut avgör man att det är dags att chansa, att ta känslorna och relationerna ett steg längre.
Och så förstörs allt.
Fastän det egentligen inte är värt det, vilket man intalat sig själv hela tiden, och trott på - innan den dagen man föll för sin bästa vän.

Är det verkligen så att tjejer och killar, kvinnor och män inte kan vara vänner utan att blanda in känslor?
Det är väldigt synd i så fall, för man behöver faktiskt en "känslokall" relation med det andra könet för att faktiskt lära sig förstå sig på dem.
Och sig själv.
För att förstå sig själv och höra från någon annan hur deras front fungerar och vad det är man egentligen offrar sig själv (och sina vänner) för.

Jag har en killkompis som har en flickvän som han behandlar.. mindre bra ibland.
Han är kär i henne samtidigt som han saknar singellivet med sin bästa vänner. "Grabbarna".
Vi diskuterade detta häromdagen.
Faktumet och fördelarna med singellivet och den såkallade friheten.
Allt man offrar för att vara en partner.
Det man offrar för att "inte vara ensam".
Så fort man ger sig hän i ett förhållande så har man inte bara sig själv och sina misstag att koncentrera sig på utan även andras.
Detta ger ett så mycket störra ansvar och en mängd mer handlingar att koncentrera sig på än om man hade varit singel.
Jobbigt?
"Jag vill ju kunna vara med mina bästa vänner och hänga med dem. Alltid vänner först!"
Men!
Är inte kärlek vänskap?
Är inte anledningen att man är tillsammans med någon passion upphöjt med vänskap?
Jag tror och hoppas det.

Den dagen jag fastnar för någon och han fastnar för mig vill jag inte vara hans lilla söta tjej som han tycker om och som han uppskattar och som han tycker är jättecharmig och gullig.
- Jag vill vara hon den där som han är kär i och som han kallar sin bästa vän.
Hon som han kan dela allt med.
Hon som han litar på.
Hon som trollbinder honom.
Och hon som han har så ofantligt kul med!
Hon som är allt.

Ömsesidigt..
Det är så det ska vara.

Men hur många är tillsammans av de anledningarna?

Well I want you to notice.
Notice when I'm not around.
Notice that your eyes see stright through me
Speak to me when I'm out of town.

Jag har haft en väldigt bra kväll. For real!

Frigiven.