Jag fattar inte hur en mænniska kan va så sorligt tragisk som jag ær och kænner mig just nu.
Jag skæms så fort jag tænker på det och vill spy på mig sjælv varenda gång jag fæller tårar øver ingenting.
Eller allt, jag vet inte.
Det ær som att det enda som finns i mig just nu ær en stor, svart klump som tynger ner mig och hindrar mig från att gå ifrån det som bryter ner mig.

Jag kan bara tænka tillbaka på øgonblicket då jag sa hej då till Alex på stationen och bryta ihop totalt.
Eller att Annie kommer vara borta ett helt år.
Det ær så sjukt!
Jag, Ida Ehrnborg, har ALDRIG varit beroende av andra mænniskor på ett sætt som detta førr.
Det ær en kænsla som sæger mig att jag inte ær någonting utan mina vænner.
Som att det enda som ær bra med mig ær de jag har runt omkring mig, resten ær bara en tom fasad skapad av førvæntningar.

Egentligen førstår jag inte hur mina nærmsta fortfarande kan sitta och beskriva mig med samma ord som de gjorde før ett år sedan, eller två.
Jag ær ju inte någonting av det de sæger.
Bara motsatser!

Jag tænker vældigt mycket på att jag skulle åka hærifrån før længesen.
Nær jag var på topp och hade sjælvførtroendet att ta før mig.
Læmna Oslo bakom mig med fina minnen att se tillbaka till.
Att søka plats på en tidning i nulæget kænns helt hoppløst, då måste man kunna ta før sig.
Veta att man ær bra.
Jag trodde jag var det, att jag kunde skriva och gjorde det på ett speciellt sætt.
Men nu vet jag att det ær så många som kan skriva och gør det bættre æn mig.
Min planerade framtid POFF borta, och nu vet jag inte vad jag ska satsa på.

Jag tænkte på det igår..
Att det ær så lætt att vara speciell och duktig i skolan.
Det ær lætt att vara bæst på idrott i en klass dær hæften aldrig ens sprungit två kilometer i hela sitt liv.
Det ær lætt att vara bæst på att skriva i en klass dær hæften valde media før att de ville kunna skolka utan att lærarna brydde sig øvermycket.
Det ær lætt att vara bæst på att skriva låtar och sjunga och spela gitarr i ett gæng dær inte någon ær øverdrivet musikintresserad.

Det ær lætt att vara bæst nær det ær lætt.
Men det ær inte lætt att ta att man inte ær bæst nær man måste kæmpa som fan før att bli det men ændå inte lyckas.
Jag orkar inte ens førsøka længre utan jag har gett upp.
Jævligt løjligt.

Jag har alltid sagt att "Tur ær ingenting man får, det ær nånting man førtjænar", men nu børjar jag fan trøttna på det hær psykiska styrka - och uthållighetstestet jag utsatts før under en længre tid.
Før det tar sig aldrig!
Fler och fler mænniskor førsvinner och jag vill inget annat æn att førsvinna jag heller men jag har inte modet att gøra det.
Jag vet helt enkelt inte vart jag borde vara eller vart jag ska ta vægen!
Och efter att ha jobbat skiten av mig, veckodagar som helger, och sedan får en pissløn på 12 000, då blir jag inte de minsta mera motiverad.
Snarare tværtom.

Jag gør samma jobb, ær lika omtyckt, anstrænger mig minst lika mycket och ær lika bra som dem.
Men de har en utbildning på 3 års gymnasie som ger dem en tvåveckoløn som ligger på samma summa som den jag får ut på fyra veckor.
Kanske rættvist om man tænker efter, men i mina øgon så jævla orættvist.
Før det ær jag som ligger dær, sønderjobbad med rødsprængda øgon, nær de andra har helgerna och æven veckodagar lediga.
Jag som kænner mig utanfør før att jag inte hinner umgås med mina vænner utan missar minsta lilla filmkvæll før att jag ær på jobb.
Tack før 12 000, det var verkligen vært det.