Tick tack, tick tack.
Ljudet ekar i mitt huvud och mina trumhinnor tycks nästan vibrera.
Jag sitter och dricker kaffe i köket. Försöker läsa men distraheras hela tiden av ljudet från köksklockan, som i mina öron lika gärna kunde varit Big Ben med sekundvisare.
Ljudkänsligheten är ett faktum. Likaså ljuskänsligheten och doftsinnets uppgradering.
Eller, kanske inte sinnena är starkare utan resterande delar av mig svagare.
När man stänger av en del av sig själv förstärks en annan. Lås dörren och hoppa ut genom fönstret, eller hur var det.
Idag är en sådan dag då jag mentalt tassar på tå kring mig själv.
Ni vet såna där frustrerande drömmar då man håller på att förgås av törst och letar febrilt efter vatten?
Ibland kanske man till och med hittar dricka, men hur mycket man än häller i sig så är man fortfarande lika törstig.
Jag hade en sån dröm i morse, fast lite annorlunda. Byt ut vatten mot försvarets hudsalva så har ni den.
Ni som känner mig vet att jag, sedan gymnasiet, har varit besatt av denna produkt!
Jaja, ni kan säkert gissa er till att jag vaknade med kruttorra läppar och inte kunde andas ut förrän jag fått kleta ner mig med lite försvarets.
Dock var inte det kontentan av drömmer, utan själva stressen i den.
Stressen som sitter i efter när du vaknat och den liten klumpen av rädsla för att få superångest redan ligger och molar i maggropen.
- Då vet man att man har en Dålig Dag.
Numera, när jag vaknar i äckelkänslor och vet att jag har en sådan dag framför mig, kan jag använda de verktyg jag fått hos psykologen jag går hos.
Jag kan exempelvis konstatera att:
- Jaha, nu mår jag såhär idag, hur kan det komma sig egentligen? Jo just ja, jag tog ut mig rätt mycket när jag gjorde DET och DET igår och jag ansträngde mig nog mer än vad jag borde gjort. Nu får jag skylla mig själv och acceptera att jag har "mental träningsvärk" idag bara för det.
Mental träningsvärk. Det är min benämning för ångest. Inte lika skrämmande va?!
Det får mig att lugna ner mig lite, istället för att få panik i skallen och låta tankarna rusa iväg i olika scenarier som min "bad feeling" i magen eventuellt skulle kunna varsla om.
Man kan inte lita på oron eller ångesten man har. Men det är inte så lätt att acceptera det, man har liksom blivit itutad att man ska lyssna på magkänslan.
Många gånger kan det säkert stämma, när det gäller beslut och liknande. Men när det kommer till utbrändhetens- och utmattningsdepressionens oro, grubbel och ångest, då är acceptans det enda som hjälper.
Och det är lättare sagt än gjort.
Det krävs övning, övning och åter övning.
Jag har varvat mellan mindfulness, yoga, räkna andetag, mental träning och mer därtill.
Detta är bara redskap som kan hjälpa en bit på vägen.
De kan hjälpa dig släppa allt grubbel och alla tankar för ge plats åt lite realistik i skallen. Tillsammans med att du lär dig förstå din ångest och slutar vara rädd för den, är dessa redskap guld värda.
Om du har tålamod, för det tar utbrott, misslyckanden, envishet och tid.
Allting i detta tar tid. Det finns verkligen inga genvägar.
Och det tror jag egentligen är bra, även om det känns för jävligt just då, när man är mitt i eländet.
För, är du en människa som drivit dig själv (eller låtit andra driva dig) in i väggen, då har troligtvis tiden varit din fiende. Endast tiden kommer emellan dig och allt du ska hinna mer att göra, för andra och för dig själv.
När jag blivit sjukskriven och inte längre kunde sova, då hade jag kontakt med en kurator från min högskola. Hon brukade förklara mycket av det jag inte förstod i mitt egna beteende och känsloliv såhär:
- Ida, din insida sitter på utsidan nu. Du har inga barriärer att skydda dig med.
Det var så.
Jag kunde inte med musik längre, musik som betyder så mycket för mig. Jag tog åt mig av varje ord i varje text jag hörde och fick för mig att de handlade om mig - och fick ångest. Vilket i slutändan inte var det stora problemet, eftersom jag inte ens klarade av att lyssna på musik, vilket var värre. Det var för mycket ljud, hur låg ljudnivån än var.
Om två människor pratade med varandra i samma rum som jag var i, då blev det så mycket ljud att jag fick världens huvudvärk. Två röster var för mycket för min skalle att klara av och jag kunde än mindre förstå var de pratade om.
När jag gått och lagt mig en kväll hörde jag ett högt, ihärdigt tickande. Konstigt, tänkte jag, eftersom jag inte hade nån klocka i rummet.
Ljudet var så störande att jag bestämde mig för att hitta källan till det. I en liten låda, ungefär 2,5 meter från sängen, hittade jag ett gammalt bortglömt armbandsur. Jag fick ta ut det ur rummet.
En annan kväll satt vi i soffan i TV-rummet hela familjen. Åter igen hörde jag ett högt ljud som riktigt pockade fram skallavärken i mitt huvud.
Det visade sig vara pappas armbandsklocka - som han hade på sig.
Klockors tickande har alltid stressat mig. Därför, när jag har såna här mindre bra dagar, då köksklockans vanligen ohörbara tickande ekar värre än en fjärt i Grand Canyon, försöker jag att lära mig njuta av ljudet och dess innebörd.
"Ticktack ticktack du hinner inte med allt du ska!" ska utplånas ur mig.
Det är så förbannat svårt, men jag försöker verkligen höra klockan säga:
"Ticktack ticktack, du har all tid i världen idag, så sjunk du bara in i din bok igen och ge dig hän, så slutar du snart höra mitt ihärdiga, störande ljud!"
Man kan aldrig vinna över tiden. Det är helt orealistiskt att ens försöka. Tiden är ingen motståndare. Tiden är ingen sport, heller inget yrke. Du kan tävla lika mycket mot tiden som du kan tävla mot en kastrull.
Du kan inte få tiden att gå saktare, inte heller snabbare. Den är där den är, den är som den är och den kommer så förbli. Om tiden nu måste jämföras med något så välj då att jämföra den med ångest. För acceptans är det enda som kan ge dig kontroll. Och då menar jag inte kontroll över någotdera av dem, utan kontrollen över Dig Själv - Medvetenhet.
"If you can't beat them - join them"
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar