Herr Utbrändhet, mörkret och tack för hjälpen!

När jag brakade in i den stora hårda väggen den 18 september förra året så förändrades allt.

Nog hade det byggts upp under lång, lång tid men efter "smällen" tog allt stopp. Det var som om jag bara slutade existera, allt som fanns kvar var oro, ångest och illamående, självförakt och rädsla för precis allting.

Det går aldrig att sammanfatta något så fruktansvärt som det första halvåret i min utbrändhet. Det finns inte ord att beskriva de känslorna och tankarna som hade mig i besittning natt som dag under så lång tid.

Jag är mer fri nu. Jag har en vilja igen, jag har fått tillbaka synen, jag kan i någon mer mån välja vilka saker som är hitte-på inuti mig och som kommer av rädsla och vad som är realistiskt.

Då, under den värsta tiden, hade jag inget motstånd kvar, det fanns inte kraft att vända negativa tankar eller tänka på "hur det var egentligen". 

Jag kunde inte ens läsa, hjärnan var för trött, den förstod inte ord!

Ibland försökte jag distrahera mig från all ångest med att lösa korsord på förmiddagen. När jag senare kollade igenom de ord jag fyllt i kunde det vara helt galna grejer jag skrivit i, sånt som inte alls passade eller stämde, men jag hade inte fattat det då, när jag skrev.

Jag försökte skratta åt det, men det var nästan för obehagligt för att mötas med humor.

Min kropp och själ försvann. Kvar fanns ett grått, energilöst skal, ett ansikte så blekt och söndergråtet att det var näst intill genomskinligt. Jag tappade mängder med hår och det jag hade kvar låg platt och glanslöst.

Det fanns ingen sömn i mitt liv. Stressen låg ständigt som en tjock klump i mitt mellangärde och värkte. Jag brukade beskriva det som ett stort svart hål strax under bröstkorgen (energicentrum) med väggar som hela tiden föll inåt, vek sig, in i oändligheten.

Jag brukade sitta med knäna upp under hakan, eller ligga i fosterställning så ihopkrupen som det bara gick, bara för att hindra känslan av att gå sönder. Få det att sluta kännas som att jag föll isär.

Detta "hål" gjorde också att jag inte kunde andas ordentligt. Jag kippade mycket, som en fisk med andnöd, andades med bröstkorgen, fick inte ner luften hela vägen till magen. Ibland fick jag stanna upp och ta ett enormt andetag när det kändes som att jag inte hade luft så det räckte.

Sedan grät jag hela tiden. Ingenting kändes bra.

Jag sörjde den personen jag varit, det liv jag inte längre kunde leva, allt som jag fått lämna kvar i verkligheten när jag klev in i detta eviga mörker. Jag grät även av rädsla och begravde mig i känsla av förlust över det jag fortfarande hade men snart skulle komma att förlora genom att ha blivit det tomma, smärtfulla skal jag nu var.

Vem ville umgås med mig? Jag kunde inte ens umgås, jag kunde inte göra saker för andra, som jag alltid gjort, för att de skulle tycka om mig och vilja vara med mig. Mina verktyg fanns där inte längre! 

Där låg jag på soffan för trött för att vara vaken men ändå oförmögen att somna, dag ut och dag in, och grät. 

Långa jävla dagar och lika långa nätter. Det tog aldrig slut och vad gjorde livet värt att leva egentligen?

Skulle det vara såhär för alltid?

Om inte, vem är jag när det är över? Ingen människa kan må såhär under en lång tid utan att förändras.

Jag ska lämna de här hemska beskrivningarna om det värsta året i mitt liv nu. Men jag vet själv att de dagar när jag orkade göra något annat än bara stirra rätt ut, då googlade jag sönder orden som beskrev hur jag kände mig och det tillståndet jag hamnat i.

Allt för att få hitta något nån berättat. Nån som överlevt, tagit sig igenom det och kunde berätta om hur de känt och mått och hur de klarat sig igenom.

Nån som sa att det kommer lösa sig, du kommer klara det här Ida.

Det fanns ingenting då. 

Därför ska jag nu berätta om när jag skulle ta på mig mina stentvättade "boyfriend-jeans" igår.

Jag ville ha något slappt på mig och drog fram dem ur garderoben. 

De låg långt in för jag har inte använt dem sedan i våras någon gång.

Under min utbrändhet tappade jag så mycket vikt, jag har nog aldrig varit så liten förr (förutom när jag var liten på riktigt då, en liten tösabit). 

Tyvärr har min relation till vikt aldrig varit särskilt bra. Jag har pendlat upp och ner i vikt så länge jag kan minnas och att jag nu blev en liten plutt och fick höra det titt som tätt av folk som inte sett mig under en lång tid, det gav mig en svart liten motivation - att passa på att bli ännu mindre nu när jag på något vänster lyckats bli riktigt liten.

I samband med detta började jag "tröstäta". Tänka att eftersom jag mår så dåligt så förtjänar jag att äta choklad och glass när det är som värst. Ångest = Marabou, ungefär.

Ja, som sagt, ingen bra relation till sötsaker över huvud taget.

Sommaren innan jag smällde in i väggen var jag nöjd med min kropp, jag tränade fotboll på hyfsat hög nivå tre gånger i veckan och var ute och sprang flera gånger i veckan utöver det och hade även ett gym i källaren i bostadsrätten jag bodde i.

Jag var riktigt fit helt enkelt, för första gången i mitt liv, och jag älskade det!

Nu, några månader senare hade alla muskler försvunnit och kvar fanns bara skinn och ben och jag söööög i mig av folks kommentarer om min lilla, taniga kropp.

Men i våras började jag orka lite mer och mina promenader blev fler och längre, efter att jag legat instängd så gott som hela vinterhalvåret. 

Då var vi alltså framme vid tidpunkten då jag inte längre kunde använda mina "boyfriendjeans" utan att de åkte ner på låren - våras.

De åkte in långt in i garderoben och har legat där fram tills igår.

Jag drog på mig dem, knäppte dem och drog upp dragkedjan och kände hur det stramade kring mage, lår och rumpa. 

What the.. 

Mina pösiga braller hade blivit till tajta jeans - hela vägen.

För ett år sedan hade jag gråtit blod över detta och genast lagt upp ett träningsschema för att tappa vikt, stenhårt klippt av all relation till sötsaker och sedan kört hårt mot mitt mål att få byxorna att hänga igen.

Igår blev jag först besviken. Hur har jag lyckats gå upp så mycket på bara några månader? Livet är orättvist, osv.

Sen ställde jag mig framför spegeln, kollade och log lite för mig själv. NICE ASS jag fick i dessa jeansen nu!

Och tajt över vader och lår... det betyder ju att jag fått tillbaka mina snygga ben, istället för de där taniga pinnarna jag gått omkring med i snart ett år!

Magen är en historia för sig, vi kommer nog aldrig bli bästa vänner den och jag, men vet ni vad? Det orkar jag inte bry mig om just nu.

FÖR:

- jag har färg i mitt ansikte!

- jag har luft i mina lungor och har inte ständigt en smärtande klump rädsla i mellangärdet!

- jag har energi att gå en hyfsat lång promenad nästan varje dag!

- jag har ett långt, fint och blankt hår som INTE trillar av i stora klumpar så fort jag tvättar det!

Och, även om jag väger ett par kilo över min "normala vikt" så har jag ändå en utstrålning och en personlighet som jag numera känner igen, har koll på och tycker om!

Och vet ni?! Även om kärlekshandtagen hänger ut mer över byxkanten än vad jag egentligen kanske önskar, så kan jag fortfarande skratta!

Och vet ni vad?!

- Ett skal är ett skal och ett skal är tomt utan innehåll. Den utstrålning som jag har när jag får mår bra, kan vara mig själv och när jag har kraft att klara av att göra saker jag trivs med. Det är den utstrålningen som visar vem jag är, det är den utstrålningen som gör mig vacker när jag ler, den utstrålningen som får mina ögon att lysa av liv, det är den utstrålningen som räknas, inte om jag väger 5 kilo mer eller mindre. Det är totalt obefintligt för mitt verkliga utseende!

Sen, när jag är helt back in the game och kan röra mig och träna som en frisk och kry människa, kanske jag väljer att jag nog skulle trivas bättre med mig själv om jag gjorde mig av med de där små överflödiga kilona ändå. Att det är då jag ser ut som den jag känner mig som.

Då är det OK! Och det är inget problem att hamna där, eller stanna där, hur det nu kommer vara då.

Jag oroar mig inte, jag bryr mig inte. Jag kan se på min lilla pösmage och istället för att tänka att JAG HATAR DIG kan jag tänka:

- Hej du lille vän, njut du medan du finns, för du kommer inte få finnas för alltid. Men just nu har jag viktigare saker att tänka på. Som att LEVA, till exempel. Göra alla de där sakerna jag inte kunnat göra på så länge, lära känna de andra mindre kroppsliga sidorna av mig själv. Du får helt enkelt ligga på vänt för du är inte prioriterad just nu, en sån liten del av mig som du faktiskt är!

Och FY FAN så skönt det är att kunna tänka så! Och vem kan jag tacka?
- Herr Utbrändhet.
Han öppnade mina ögon och tvingade mig möta mig själv.

Frigiven.