Så förbannat jävla rolig

Är jag.
När jag mår dåligt inombords, när allt är svart, när jag inte ser nån mening med nånting och undrar varför jag egentligen ska leva om livet alltid ska komma tillbaka till tårarna, orkeslösheten och självföraktet.

När jag inte förstår nånting, utan bara är där och känner all skit. Då hittar jag ingenting bra i nånting. Jag ser det inte, jag är totalt förblindad!
När Erik och jag har tillbringat en eftermiddag med att planera och prata om att flytta ihop (äntligen! att få vara nära varandra!) och luften plötsligt går ur mig och jag mentalt sjunker ihop till en hösäck. Då vänder jag på allt det positiva, tårarna börjar rinna längs kinderna och jag säger:
- Men vi som alltid haft distans, det är ju typ det enda vi känner till. Tänk om det inte funkar när vi flyttar ihop, då finns det ju ingenting att gå tillbaka till. Då är det slut. Allt är så definitivt!

Erik säger:
- Men det är ju det här vi längtat efter! Jag tror att det kommer bli mycket bättre när vi bor tillsammans.

Jag tolkar.
I mina öron betyder "Jag tror att det kommer bli mycket bättre när vi bor tillsammans." att han tycker att vi har det dåligt nu.
Och, om vi har det dåligt nu, hur ska det då kunna bli bättre om vi BOR ihop?!
Jag gråter ännu mer.

Sådär fortsätter det och har varit i två dagar nu.
När han är på jobbet på dagarna och jag är ensam och tänker efter. Då förstår jag att jag inte mår bra och att det är jag som tvingar fram de där hemska känslorna.
Jag ser ingenting i mig själv när jag mår skit. Allting som händer och sägs runt omkring mig vänder jag till någonting som har med mig att göra; hur dålig jag är och att man inte vill vara med mig.

En annan, återkommande, klassiker som poppar ur mig när vi pratar om att bo ihop och få vara nära är:
- Men tänk om du inser att jag är en dålig människa.

Ja, jag tycker någonstans långt in att jag är en "dålig människa".
Jag vet inte riktigt varför egentligen, men om jag blir ovän med någon, hamnar i ett bråk eller bara ett tjaffs, då utgår jag alltid från att personen jag hamnat i det med aldrig mer vill prata med mig eller träffa mig mer, just för att den förstått att jag är den här.... dåliga människan, som jag tror mig vara.

Men ingen är väl genomgod, eller hur? Och utger man sig för att vara det heter det väl att man är skenhelig?
Hur fan ska man vara en Bra Människa egentligen?
Eller snarare; hur ska jag själv lära mig tycka att jag är en bra människa?
Jag är så JÄVLA TRÖTT på att alltid vara rädd för att bli lämnad. Och jag är tillräckligt klipsk ändå att förstå att jag kommer vara rädd för det så länge jag inte finner inre trygghet och lär mig att älska mig själv på riktigt.
Jag är en prestationsfia och trots ett år av klurerier, arbete, livskris och insikter så vet jag fortfarande inte hur i hela världen jag ska sluta mäta mig själv i prestationerna jag gör eller inte gör.


Och det värsta är inte att må dåligt en dag eller två. Det är det inte.
Det värsta är att jag blir så sketans rädd att det är något fel på mig, att jag alltid ska må såhär. Att det inte ska gå över utan att detta svarta är något som är en del av mig i hela mitt liv.
Jag vill inte vara sån. Det är inte den personen jag sett mig själv som. Och helt ärligt så klarar jag inte av det. Det bryter fan ner mig tum för tum.
Just nu längtar jag så förbannat efter min psykolog! Två veckor utan var tydligen för mycket.
Såhär vill jag inte ha det!

Nu ska jag försöka att samla ihop mig, spela lite gitarr eller nåt, kanske kolla min nyupptäckta TV-serie Oreange is the new black. Den är grym!
Sen ska Erik och jag gå på bio ikväll. Kanske käka ute..
SE! Jag har så mycket fint! Det är så fruktansvärt att inte kunna uppskatta det.
Vilket leder till att jag skäms och får ångest...
Herregud, livet är inte alltid en lek. Hur "perfekt" ens liv än är och även om man tänker att man borde vara tacksam för det finns så många som har det miljoner gånger värre, så är det inte så lätt.
Det handlar ju trots allt som insidan. Är inte det kontentan av allt?
Bara för att man vet att man har en härlig omgivning, fina människor kring sig och lever som "lyckligt lottad" i en relativt problemfri värld, så kan man inte bara kräva att få må bra.
Det måste ändå komma någonstans inifrån.

Frigiven.