Det här med att vara "värd att bli älskad"...

FY FABIAN vad bra grejer jag har på gång! Här ska jag lära mig älska mig själv så det ryker om det! Det började -i vanlig ordning- med en...

- Insikt:

Söndag 20e oktober.
Erik och jag låg och gosade i soffan idag. Jag drog fingrarna genom hans hår, klappade honom på kinden och sög i mig av hela hans uppenbarelse för fullt.
- Vad du har det bra va, som blir så klappad på, sa jag, sådär fjantigt gullig och retsam på samma gång.
- Det är för att du älskar mig så mycket, svarade han i samma tonläge.
Jag skrattade till och sa att det hade han ju rätt i.
Det blev tyst en stund tills han kläckte ur sig:
- Säg det tillbaka då!
Jag fattade inte riktigt..
- Säg att jag älskar dig också, såklart!

Han försökte alltså få mig att säga att han älskar mig.
Låter kanske inte så märkvärdigt, men fanimig, jag kunde INTE få orden att formas mina läppar! Även fast allt bara var på skoj och fjant från början så sög det till i magen på mig av ångest, oro, rädsla och blodigt jävla allvar!
Blicken började flacka, kroppen darrade och jag kände mig inträngd i ett hörn. Jag ville springa från faran men hade ingenstans att ta vägen. Med ont i magen och klump i halsen viskade jag till slut fram att 'jag kan inte, jag kan inte säga det'. 

Denna situation och min reaktion på den fick mig att börja tänka. Varför var det så svårt? Efter ett tag kom jag fram till något jag inte kunnat greppa innan, även om jag vetat att det varit ett stort problem för mig:
- Skillnaden mellan att söka bekräftelse hos andra och att bekräfta mig själv.

Min livslånga uteblivna självkänsla har jag ersatt med ett prestationsbaserat självförtroende där jag ansträngt mig för att andra ska tycka att jag är bra och duktig och fin och värdefull. Genom att få beröm och bekräftelse från andra har jag för en stund tillåtit mig själv att leva i den känslan och uppmärksamheten och njuta av att det även för mig är sanning en liten, liten stund.
(Jag menar inte att vara tjatig om min pojkvän nu, men kärleksförhållande är ett så tydligt och lättanvänt exempel att använda, då man är så sårbar och avskalad i ett sådant:)
- När Erik säger att han älskar mig så blir jag varm i hela kroppen.
Men! Många gånger får jag bita mig i tungan för att inte släppa ut ett "VARFÖR???" efteråt.
Där kanske jag sitter utan att röra ett finger och då bara Älskar han mig. Apropå ingenting. Bara sisådär. Saay WHAAAT?!

Ibland vill jag göra massa fina, snälla, generösa saker för att få höra att han uppskattar mig. Inget fel i det, men problemet i min lilla kropp och knopp är att om jag inte får den bekräftelse jag önskar så tror jag på motsatsen. Jag menar, där kanske jag gått och ansträngt mig för att vara mitt allra bästa Jag för att nåt inom mig just då av nån anledning skriiiker efter att få bekräftat att jag är bra, älskad och fin. Får jag då inte höra det, då tror jag motsatsen. - Att jag är dålig, oälskad och osynlig.
Waaaackooo!
Att nämnas kanske bör att de flesta gånger lägger jag ingen vikt i det här och tankarna försvinner lika ofta som de kikar fram och det blir ingen big deal av det.
Men någonstans inuti mig finns de och ifrågasätter (exempelvis) Eriks känslor för mig, om jag inte får bekräftelse med jämna mellanrum på att de finns där inuti honom och lever och blommar för fullt!

Men! Nu när jag äntligen förstått innebörden av- och skillnaden mellan en inre trygghet och yttre bekräftelse passade jag på att lufta dessa tankar med min psykolog som jag var hos i eftermiddag.
Han jublade till och frågade hur jag kunde veta att han planerat att vi skulle prata om just detta idag?!
Först och främst sa han till mig att säga högt till mig själv:
- Jag är värd att bli älskad!
Jag satt helt tyst och han väntade. Och väntade. Och väntade.
Sen sa han till mig en gång till.
Jag öppnade munnen och tystnaden var fortfarande ett faktum. Det vände på sig i magen och jag började få panikkänslor. Det kändes som att någon höll på att TVINGA mig göra något riktigt fult. Som att jag just skulle till och dra en riktigt äcklig lögn.
Till slut stammade jag tyst ur mig "Jag är värd att bli älskad" och ögonen fylldes med tårar.
- En gång till! sa han då.
Ångest ångest ångest. Och återigen total tystnad. Sen började jag vrålgrina och till slut frågade han om vi skulle säga det ihop. Så så blev det.

Efteråt sa jag att jag skämdes. Att det kändes som att jag var tvungen att göra nånting, nåt bra. För nån annan. Väga upp för det jag just sagt. Förtjäna det. Min psykolog kontrade:
- Ida. Såhär är det. Du är värd att bli älskad för att du Är. Du är alltid värd att bli älskad. Om du är snäll eller dum, gör något bra eller något dåligt. Du är ALLTID värd att bli älskad.

Så fick jag namnge den Idan i mig som inte tilläg mig säga att jag var värd att älskas. "Rädda Ida".
Han berättade för mig att denna Rädda Idan i mig inte vill mig något illa och att det är väldigt viktigt att jag kommer ihåg det. Alla delar av oss vill vårt bästa. Det Rädda Ida gör, gör hon för att skydda mig. För att jag inte ska skada mig eller fara illa av någon eller något.
Det handlar inte om att putta bort någon del av sig själv och ersätta med en annan. Det handlar om att tillåta alla delar att finnas där, att de ska kunna samarbeta och acceptera varandra.
Ja, det kanske finns anledning att vara rädd, det är OK att vara rädd. Men jag är fortfarande värd att vara älskad för det. Alltid.

Shit, det låter så självklart men det är verkligen inte det för mig.
Jag fick i läxa att tänka för mig själv varje dag, att jag är värd att vara älskad. Det må låta simpelt men det är det inte. Inte för mig i alla fall.
Jag berättade om allt detta för Erik nyss. Det var så konstigt, för det var så självklart för honom.
Att man alltid är värd att bli älskad. Att Han älskar Mig alltid, att det bara är så, inte att det är så för att... eller på grund av...
Alla har vi våra problem minsann och det som ter sig som självklart för vissa kan vara Livets Stora Gåta för andra.
Som alltid återkommer jag till insikter och förståelse.
Så många gånger som jag tänkt på varför jag gör som jag gör, och på skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. ÄNDÅ är det inte förrän nu som jag verkligen fattar på riktigt och faktiskt är redo att göra något åt det.
Jag undrar vad det är som gör att det är så egentligen... Varför inte förra veckan, förra månaden eller för 10 år sedan?
Jag antar att allt har sin tid och alla saker som händer är steg på vägen till att bli den och det man är menad att vara. Jag har trott att jag, under min sjukperiod, gått omkring i en värld som står still, där inget händer och att jag bara väntat på att energi ska återvända till och på nytt gro i min kropp så jag kan gå tillbaka till att leva mitt liv igen. Men så visar det sig att alla dessa, till synes, händelselösa dagar innehåller så mycket liv att det tar ÅR fyllda av ingenting för att kunna smälta och förstå sig på det.

Det svåra är inte att fylla livet med händelser. Det svåra är att stanna upp och iaktta dessa händelser på avstånd och plötsligt begripa vad det är man faktiskt håller på med och vad det gör med en själv.
Ju fortare vi rör oss, desto svårare blir det att sakta ner och få perspektiv. Och vad finns det egentligen för mening att sysselsätta sig dagarna i ända, när man inte tagit reda på anledningen till varför man gör som man gör och väljer de val man väljer?
Det är så lätt att undvika den jobbiga medvetenheten, när det man antagligen borde göra är att lyssna till den. Man tror att ångesten vill en illa, när det egentligen bara vill att man ska stanna till och LYSSNA och KÄNNA EFTER, eftersom man undvikit och rätt ut sagt skitit i det för länge.

Även om sanningen kan vara skrämmande så är den ändå alltid bättre än att leva i en lögn.

Här kommer ett bildbombspotpurri som jag döpt till:

"IDA EHRNBORG - 4-EVER VÄRD ATT BLI ÄLSKAD!"

- Precis som Du!

Frigiven.